Hos Janne Davidsson

"Hur GICK det?" "Har ni överlevt?"

Att umgås med släkten är tydligen vansinnigt jobbigt. Vi är normal-dysfunktionella - så det gick bra. Nytt inslag; hjälpa farmor, 101 ½, på toa. Hon var skitsur; "Det är som om man blir ett BARN igen!" Hon har inte ännu köpt det här Vara Gammal-konceptet, utan blir ytterst förvånad varje gång hon känner sig stel, yr eller krasslig. 102 i maj...

Brorsan var som vanligt tomte. Eftersom han brukar låta sig drabbas av en karaktär när han får på sig masken, vet man aldrig vilken typ av tomte han behagar föreställa. Vi har haft; full raggartomte, glad dansbandstomte, mystisk nycircustomte... i år kom en rätt så stingslig typ från obestämd ort i västra Dalarna som käftade med barnen och svor. Vi sjöng mycket också. HosJanneDavidsson och sånt.

Nyåret firades in sittandes på en vinglig sotarstege på en takås på Katarinaberget, med ett glas iskallt rödvin i ena handen. Från Skeppsholmen skjöts fyrverkerier i rena vattenfestival-andan.

Nytt år. Jaha.

Återkommer om det.

ICA in your face

Man får ju numera personliga rabatterbjudanden från ICA, baserade på vilka varor man oftast handlar. Det känns lite torftigt att läsa sin egen - för man ser då vad man köper när fantasin tryter (och det verkar den alltså göra ofta...).
Här kommer min:

Sensodyne tandkräm
Smaksatt yoghurt
Pasta, korta former (?)
Grillkorv/hot dogs
Pastasås
Småländska kroppkakor
Sylt

Inte mycket till gourmetmatlagning, här inte!
Personalen skrattar i mjugg när jag kommer in genom varmblås-slussen...

Den Högre meningen med konsumtionsartiklar

Ja, man använder dem och sliter ut dem. Förstås.

Vissa av dessa varor lever man med i flera år innan de ger upp och byts ut.

Till exempel diskproppen. Den bytte jag ut häromdagen efter nästan fem års tjänstgöring. Nu höll jag den nya och tänkte; "Om fem år är det dags att byta ut även denna. Då är min son 12 år." Tolv år! Det är ju jättestort! Nästan tonåring!

Så tänker jag kring många varor. "När den här YES-flaskan är slut är det vår!" "När den här deodoranten är slut kommer jag att ha en ny bil!"

En gång blev jag fuldumpad av en kille. Jag hittade en fin, fransk, handgjord tvål jag hade fått av honom. Jag tänkte slänga den - men fick för mig att använda den symboliskt: jag skulle bokstavligen tvätta mig ren från honom. "Om tre månader är tvålen slut - och då kommer jag att vara fri från den mest påtagliga, fysiska och smärtsamma saknaden." Tvålen krympte lite varje gång jag tvättade mig och tillslut var det bara en smula kvar som åkte ner i avloppet. Fri! Ja, inte riktigt - men i mycket bättre form än tre månader tidigare...

Konstigt hur man blir gift med vissa prylar och inte andra - en del åker osentimentalt och bryskt ut med soporna om de råkar vara i vägen. Men min slöa, plastiga hushållssax? Jag menar, hur dyrt kan det vara att ersätta den med en ny och vass? En omöjlig pepparkvarn?

Blessed are the Meak

Marisha & Martina

Läser Martina Lowdens "Allt", har också läst Marisha Pessl´s "Special Topics in Calamity Physics" på både svenska och engelska och förundras över dessa överbegåvade wunderkinder, men också över mina elever på gymnasiet.

Deras allmänbildningsnivå är så långt, långt bortom min vid samma ålder. Visst läste vi litteraur, dagstidningar, löste söndagskrysset i DN, konsumerade kultur och gick i demonstrationståg - men dessa ungdomar har större tillgång på...allt. Kunskapsbegreppet är statt i förvandling, och en sak är säker - det blir aldrig igen vad det varit.

De har internet när vi hade tidningar och pamfletter. De har fler källor och är bättre på analys än vad jag var.

Jag var så LOST! Jag kommer knappt ihåg mina senare tonår. Det jag ändå kan återge i detalj är allt som hade med hjärta och smärta att göra. Men jag förstod inget och var en skitrisig strateg. Liksom Martina och Blue i ovan nämnda böcker, levde jag genom fiktionen och använde den som matris att ställa min verklighet emot. Men ibland hamnade jag i situationer som jag skulle kunnat känna mig cool och vild i - men jag förstod ingenting och fick bara en halvt psykotisk skräck-känsla av att aldrig mer komma hem.

Paris 1984. Ah. Utan pengar, värdighet eller självförtroende i Paris i tre veckor. Första besöket i en stad större än Stockholm - och FF! Pengarna tog slut, jag blev osams med bästisen, träffade nya bästisar, besökte ateljéer i Montmartre, sjöng för mat utanför varuhus, tecknade (ett) porträtt utanför Centre de Pompidou, hängde med farlig rocksnubbe - värsta upplägget för sköna upplevelser för en "bohemisk" nittonåring!? Det borde vara så rätt! Men det kvarvarande minnet av upplevelsen består av rädsla och vilsenhet. Jag gick på en bro över Seine en varm vårdag, iförd högklackade stövlar, rosa shorts, Ray-Ban-brillor, spetslinne, överdimensionerad kavaj och kaptensmössa, på väg hem från...?. Jag svettades och hade ångest. Jag var så ofattbart vilsen. När jag såg på mig utifrån visste jag inte vad jag såg; var det cool, vilt, häftigt, farligt, spännande eller patetiskt, obehärskat, oförmöget, självdestruktivt?

Jösses jävlar, vad jag inte vill tillbaka till den delen av mitt liv.

Och oj, vad jag ser många vilsna tonåringar omkring mig med samma matris i handen, letande efter förhållningssätt. Vilken ömhet jag känner för dem! Skillnaden är att jag väldigt länge kunde leva i någon slags limbo utan hjälp, analys, rådgivning eller kunskap om utvecklingspsykologiska skeenden, medan de kan ge olika alternativa förklaringsmodeller till sina upplevelser och handlingar MEDAN de upplever och handlar! De VET om de har neuroser, diagnoser, psykoser, frigöringsfaser - och skäms ibland över sina naturliga och mänskliga känslor och uttrycken för dem. Jag kunde skylla mina ångestattacker på överkonsumtionen av kaffe, magkatarren på den äckliga skollunchen, skolket på den oengagerade pedagogiken... Idag kan de säga:"Jätteintressant det här med postmodernismen, men jag får panikångest av sniglar och snö och kan därför inte ta mig till skolan idag. Finns det något jag själv kan ta reda på via nätet?"

Man får väldigt sällan ett sunt "FUCK YOU!!" av en tonåring nowadays...

Som små bjällror

Det var konsert i metodistkyrkan i söndags. Vi var med och sjöng lite julsånger som gentjänst för att vi fick låna lokalen på den vackraste platsen i Visby för att visa upp skolan med konserter, cool utställning, gatupoesiuppläsning i megafon (!), försäljning av hembakt och allt möjligt.

Vi lärare sjöng, och sen sjöng E och M, två elever i tvåan och trean. Jag fick ett sjukt stark flashback tillbaka till sjuttiotalets Täby.
Då hade jag min högkyrkliga period; på med ylleklänningen och trava iväg till kyrkan för att få sjunga psalmer. Mor och far var ateister och sjuttis-sköna och blev därför minst sagt bekymrade när jag och syrran prudentligt spatserade iväg med psalmbok och fin-skorna på. Psalmer! Man kan dem, även om man aldrig hört dem. De följer ett mönster och om man är snabb att höra varthän det bär kan man lura bänkgrannen att man aldrig gjort annat än att sjunga Herran i höjden och Halleluja. Det är därför allsångspsalmer blir lite släpiga; alla väntar liksom in nästa strof för att veta hur fortsättningen ska låta.

När E och M sjöng sina spröda koralpsalmer med sina tonårssopranstämmor lät de som små bjällror. Lite svaga men söta.
Jag fick skärpa mig. Jag höll på att börja snorgrina.
Och så flashback till julavslutningen 1979. Då var jag också en plingande soprantjej som darrig och nervös sjöng min lilla sång. O come all ye faithful.

A, och sen blev jag "Jesus-marxist". Och sen allmänt andligt intresserad. Pappa sökte sig till shamankulturer i femtioårsåldern och fann sitt totemdjur under en trum-meditation, by the way. Så kan det gå.

Gorillaz Room Tiles

Jag har blivit besatt av online-spelet Gorillaz Room Tiles. Det är inget konstigt spel alls; klicka på två eller fler likmönstrade brickor för att få bort dem. Saken är den att det döljer sig flera lager brickor under; ibland två, ibland tre - så nya kombinationer uppstår. Min besatthet måste bero på att jag tycker det är likt livet just nu; precis när jag löst ett problem, uppstår ett nytt. Jag tror, på allvar, att man med hjälp av dataspel kan träna hjärnan på att lösa olika typer av problem. Krixa-spel var bara början.

Hus och storm

Jo, visst är det jättemysigt att ha ett eget hus med braskamin, bastu och glasveranda! Det är inte alla förunnat, det vet jag. Men när man har ett blir man också nojig - det kommer liksom i samma paket. Pengar och tid, säger jag bara. Har man ett hus har man ALDRIG tillräckligt med pengar och tid! Bastubad kostar mig en hundring p g a jättegammalt aggregat; det är alltså billigare att åka till Hemses badhus och betala för att basta där...

Så istället för att bara softa till det i stormvarningstider - med stearinljus, sprakande kaminbrasa och filtar i soffan - så kollar jag SMHI:s hemsida en gång i timmen: Vilken rutt tänker stormen ta? Kanske missar den Klintehamn? Om den kommer, vilken del av huset kan lossna? Håller fönstren?

Sist det var storm, lossnade tjärpappstaket på ett förrådshus längre ner på gatan. Alla i kvarteret plockade pappbitar långt in på hösten... Och min grill slungades ut på gräsmattan och slets sönder i smådelar.

Gotland är dramatiskt under vinterhalvåret!

Bilden är från en storm i februari då Karlsöbåten åkte hundra meter på kajen innan den trillade i!

Lätt Autistiska Särintressen

LAS

Såg turnéns sista föreställning igår, i Almedalens bibliotek i Visby.

Intressant, det där med att det finns så mycket man går miste om, var man än bor. Den här föreställningen hade jag missat om det inte vore för att jag är jobbarkompis med Kalle Haglunds storebror Herman - också en ordkonstnär på sitt vis. Så: krångla sig fram med Gotlands busskommunikationer, bli hämtad vid station av grannkompisar, skjutsad till bibblan, och så bänka sig i en inglasad aula. Förbandet består av två tjejer som sjunger sprött till tramporgel och ukulele. Sånt är svårt för oss i Generation X att ta till oss. Texterna handlade om svalor och stjärnor. Jag lyssnade och fastnade med blicken i grannbyggnadens likaså inglasade aula där de hade en dörr till ett rum vari ljuset ändrade färg genom spektrats alla färger. Jag började glida in i ett hypnotiskt tillstånd, eller rättare sagt - min pretto-radar gick igång och slog av mitt psyke.

Sen kom Kalle in på scenen och såg till att jag inte flöt bort igen. Öppningen bestod av att han mimade osäkert till Verdi (ryckte överkänsligt till vid varje pukslag och trumpetfanfar), blev ledsen och självömkande, sa att de inte kommit längre i föreställningen och så ja... han gick av scenen och var borta i flera minuter, kändes det som. Folk började fnissa och undra. Men ja - han kom tillbaka och körde en show med "interdisciplinära" uttryck; sång, techno, , ordkonst, fridans, koreograferad & otippad dans, satirisk instruktionsfilm om demokrati och post-postmodernism (i vilken Generation X fick sig en skopa), mim, slapstick, poesi, existensiella och andliga betraktelser, dialekthumor... Jag var besviken för att de 1,5 timmarna gick så fort.

Typiskt att det var den sista föreställningen, annars hade jag tvingat er alla att gå och se den! Hoppas ni redan har. Ni som bor på fastlandet. Hade också velat tvångsvisa den för mina elever.

Kolla in hans myspace-sida:

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=79111786

Lyssna gärna på låtsasengelska-låten "Soker mani todeo"!!

Ylles efterträdare, förresten

...Även kallade "Puffarna" - syskonparet Tigris och Elsa. De är heliga birmakatter och är som små väsen från mumindalen. De är jättebra på att springa i åttor runt ens fötter, sitta på axlarna, sno mat från köksbänken, väcka oss vid fyra på morgnarna och att gosa. De bajsar i en rad ute på gräsmattan av någon anledning. Bygger de en egen mur, korv för korv? Man vet inte.

På bilden syns Elsa

Ettårsjubileum!

Det var då värst vad lätt det var att lägga ner sitt bloggande när man fann Ansiktsboken!
Nu var det dags att komma igång igen. Det sägs att man måste ha en tydlig profil om man vill ha många läsare - men jag är totalt befriad från Blondinbella-ambitioner.
Jag gör som jag behagar.
Hah!

Fejsbook schmejsbook

Man bläddrar febrilt bland sidor, applications, ikoner, man hamnar i konstiga quiz:ar och personlighetstest (man blir Charlotte York och Jennifer Aniston! Man visar sig vara ett präkto!), man ser att en bekant har lämnat ett meddelande till en annan bekant, och att nån annan har blivit kompis med nån man aldrig hört talas om; det är pladdrigt, ytligt, liksom bubbligt och man blir satans PETAD hela tiden, man petar tillbaka, och så går det runt... Och jag. Kan. Inte. Sluta. Gå. in där hela tiden! Chefen, jag erkänner mig skyldig till fejsande på arbetstid - jag kan superpeta på dig, och skriva på din supervägg att vi behöver ha ett viktigt möte.
Över hälften av mina facebook-kompisar finns inom en radie av 200 meter på jobbet. En av dem som sitter tre rum bort brukar jag skype-chatta med. Det är dekadent, hi-tech, science-fiction, sexigt, sinnessvagt, helt onödigt och skitkul.

Ok, måste... bara kolla... en grej.

Dialog framför första 5 minuterna av "the Fountain"

Filmen börjar
- Ah... det ska va 1600-talet
- Spanien
- Han e riddare?
- Inkvisitionen, tror jag
- Är det hår i relikskrinet?
- Var är han nu?
- Ah, det är sydamerika, konkvistadorerna
- Nu är det nutid!
- I en bubbla?
- Var det samma kvinna som drottningen?
- Var är de nu, vilka är de?
- Båda: PYGMÈER!
- Ojoj. Dog han nu?
- Nu är han i bubblan igen. Är han död? Eller galen?
- Han är på sjukhus...
Båda: MENTALSJUKHUS!!!
- I en bubbla?
- Har trädet HÅR?
- Mäh? Helt plötsligt har HAN hår?
- Är hon hans fru, drottningen?
- Är hon död?
- Är det science-fiction?
- Nä, ett sjukhus
- Ett laboratorium?
- Är det underjordiskt?
- NU KOMMER HON IGEN?
- Vem håller på att dö?
- Trädet i bubblan!?
- Nä, en APA!
... och så höll det på. Tursamt nog var vi hemma i soffan framför DVD:N. Hur poppis hade jag och syrran blivit på en bio? Vi var i värsta "På spåret"-stämningen. Filmen? Fattar fortfarande inte slutet. Dog han?

Allt detta kan bli ditt

På hemnet finns det drömmar att köpa. Som säljare borde man ju tänka (efter alla homestyling-program på TV) att man ska fiffa till det lite inför mäklarens besök och fotosession. Så verkar inte alltid vara fallet.
Det finns också bilder som inte säger ett skit om hur drömbostaden ser ut...



... men det blir en tunbjörksk kvalitet istället, eller hur?

Har ni fler märkliga bilder från fastighetsannonser, tips/länka gärna - vill kanske göra något av detta...

FF på skolan igen...

Jaha, så har skolverket varit och inspekterat oss... I vanliga fall skickar skolverket socialt smidiga personer som vet att man får fram mest information genom att få folk att slappna av, prata om vädret, den senaste semesterresan och så HUPP hur det verkligen ligger till; enkel förshörsteknik alltså. Denna gång kom inspektörer av en annan sort, så folk blev adrenalinstinna, defensiva och kände sig ansatta. Trots det gick det bra och de var nöjda. Nu har de åkt så nu hänger rektorn in de nyinköpta skolverksbrallorna i garderoben igen. Fast de var snygga, M! Skolverksbrallorna funkar nog lika bra när du ska diskjocka...!

Jag har förresten stickat klart en... grej...att ha runt halsen! Varm och skön och en aning märklig. I ull som inte sticks. Perfa.

Ylle R.I.P

Inga fler katthår på kläder och möbler, inget krånglande med kattvakter, inga illaluktande kattlådor eller stinkande kattmat...

Men inte heller glada mjau (fast hon lät mer som "mrrööhh")vid hemkomsten, varma spinnkatten i knät, inga fler förälskade kattögon som vill ha kontakt, inget sällskap mörka och ensamma nätter... Katten Ylle hade också som specialitet att känna på sig vem som var mest ledsen eller mörkrädd - och kröp ned i sängen vid fötterna hos den och vakade.

I nästan 10 år fick vi leva ihop. Vi uppfostrade våra barn tillsammans hon och jag.

I förmiddags drog hon sina sista suckar medan hon spann lite svagt och blev klappad av oss.

Vi kommer att sakna det lilla pälsmonstret nånting oerhört.

Hon är begravd i en liten sommaräng på tomten; med sin filt, sin klösbräda och några hårsnoddar som hon kan leka med - och två kärleksbrev från mig och K.

Han gick på kalas strax efteråt. Han skrev på grattiskortet; "GRATTIS PÅ 7ÅRSDAGEN! MIN KATT DOG IDAG!" När han lämnade presenten såg han kortet, blev ledsen och cyklade gråtande hem igen... Sorgligt!

Det är lätt att sörja djur. Man bara släpper fram sorgen rakt upp och ned - en ren, rak sorg med brölande gråt och snornäsor.

Lilla Yllekatt...

Andra morsor

...t ex roliga sådana. Om ni har missat henne, kolla länken nedan. Hon la in en annons på ebay och ville sälja sina barns Pokemonkort till högstbjudande - och passade på att lägga in en lång, rolig berättelse om hur barnen fick tag på dessa kort. Som en slags "Falling Down" för mammor. Nu har hon blivit stans rostbröd och Hollywood vill göra film, man vill att hon ska skriva böcker... Vilken grej! Go, mom, go!

http://mom2my6pack.blogspot.com/

Förbannelse

Jag är säker på att det är min starka utstrålning som gör att INGET elektroniskt fungerar som det ska; jag blir alltid kunden med problem - skickar tillbaka varor, krånglar med kundtjänst, grinar i telefon och ber om att få prata med högste chefen... Ja, och så ramlar jag alltid ut ur kataloger och listor. Vad hade jag gjort för fel i mitt förra liv? Var jag en elak byråkrat som höll i något slags system och var elak mot folk som inte klarade tekniken eller inte stod med i listor...? (Åh nej! Schindlers list!?)
Ja, iallafall hittar jag inte min egen blogg utifrån, och inga träffar kommer upp när jag googlar min egen blogg. Om inte jag kan, hur ska ni?

Anybody out there?

Jaha, nu har jag börjat

Nu är det bara att släppa loss, inte skriva på fyllan och ta bort dagen efter som jag gjorde förra gången...
Nu ska vi in till meeeidelteidsvecken å köipe svärrd till soerken. Tack, pappa, för det löftet!