ICA in your face

Man får ju numera personliga rabatterbjudanden från ICA, baserade på vilka varor man oftast handlar. Det känns lite torftigt att läsa sin egen - för man ser då vad man köper när fantasin tryter (och det verkar den alltså göra ofta...).
Här kommer min:

Sensodyne tandkräm
Smaksatt yoghurt
Pasta, korta former (?)
Grillkorv/hot dogs
Pastasås
Småländska kroppkakor
Sylt

Inte mycket till gourmetmatlagning, här inte!
Personalen skrattar i mjugg när jag kommer in genom varmblås-slussen...

Den Högre meningen med konsumtionsartiklar

Ja, man använder dem och sliter ut dem. Förstås.

Vissa av dessa varor lever man med i flera år innan de ger upp och byts ut.

Till exempel diskproppen. Den bytte jag ut häromdagen efter nästan fem års tjänstgöring. Nu höll jag den nya och tänkte; "Om fem år är det dags att byta ut även denna. Då är min son 12 år." Tolv år! Det är ju jättestort! Nästan tonåring!

Så tänker jag kring många varor. "När den här YES-flaskan är slut är det vår!" "När den här deodoranten är slut kommer jag att ha en ny bil!"

En gång blev jag fuldumpad av en kille. Jag hittade en fin, fransk, handgjord tvål jag hade fått av honom. Jag tänkte slänga den - men fick för mig att använda den symboliskt: jag skulle bokstavligen tvätta mig ren från honom. "Om tre månader är tvålen slut - och då kommer jag att vara fri från den mest påtagliga, fysiska och smärtsamma saknaden." Tvålen krympte lite varje gång jag tvättade mig och tillslut var det bara en smula kvar som åkte ner i avloppet. Fri! Ja, inte riktigt - men i mycket bättre form än tre månader tidigare...

Konstigt hur man blir gift med vissa prylar och inte andra - en del åker osentimentalt och bryskt ut med soporna om de råkar vara i vägen. Men min slöa, plastiga hushållssax? Jag menar, hur dyrt kan det vara att ersätta den med en ny och vass? En omöjlig pepparkvarn?

Blessed are the Meak

Marisha & Martina

Läser Martina Lowdens "Allt", har också läst Marisha Pessl´s "Special Topics in Calamity Physics" på både svenska och engelska och förundras över dessa överbegåvade wunderkinder, men också över mina elever på gymnasiet.

Deras allmänbildningsnivå är så långt, långt bortom min vid samma ålder. Visst läste vi litteraur, dagstidningar, löste söndagskrysset i DN, konsumerade kultur och gick i demonstrationståg - men dessa ungdomar har större tillgång på...allt. Kunskapsbegreppet är statt i förvandling, och en sak är säker - det blir aldrig igen vad det varit.

De har internet när vi hade tidningar och pamfletter. De har fler källor och är bättre på analys än vad jag var.

Jag var så LOST! Jag kommer knappt ihåg mina senare tonår. Det jag ändå kan återge i detalj är allt som hade med hjärta och smärta att göra. Men jag förstod inget och var en skitrisig strateg. Liksom Martina och Blue i ovan nämnda böcker, levde jag genom fiktionen och använde den som matris att ställa min verklighet emot. Men ibland hamnade jag i situationer som jag skulle kunnat känna mig cool och vild i - men jag förstod ingenting och fick bara en halvt psykotisk skräck-känsla av att aldrig mer komma hem.

Paris 1984. Ah. Utan pengar, värdighet eller självförtroende i Paris i tre veckor. Första besöket i en stad större än Stockholm - och FF! Pengarna tog slut, jag blev osams med bästisen, träffade nya bästisar, besökte ateljéer i Montmartre, sjöng för mat utanför varuhus, tecknade (ett) porträtt utanför Centre de Pompidou, hängde med farlig rocksnubbe - värsta upplägget för sköna upplevelser för en "bohemisk" nittonåring!? Det borde vara så rätt! Men det kvarvarande minnet av upplevelsen består av rädsla och vilsenhet. Jag gick på en bro över Seine en varm vårdag, iförd högklackade stövlar, rosa shorts, Ray-Ban-brillor, spetslinne, överdimensionerad kavaj och kaptensmössa, på väg hem från...?. Jag svettades och hade ångest. Jag var så ofattbart vilsen. När jag såg på mig utifrån visste jag inte vad jag såg; var det cool, vilt, häftigt, farligt, spännande eller patetiskt, obehärskat, oförmöget, självdestruktivt?

Jösses jävlar, vad jag inte vill tillbaka till den delen av mitt liv.

Och oj, vad jag ser många vilsna tonåringar omkring mig med samma matris i handen, letande efter förhållningssätt. Vilken ömhet jag känner för dem! Skillnaden är att jag väldigt länge kunde leva i någon slags limbo utan hjälp, analys, rådgivning eller kunskap om utvecklingspsykologiska skeenden, medan de kan ge olika alternativa förklaringsmodeller till sina upplevelser och handlingar MEDAN de upplever och handlar! De VET om de har neuroser, diagnoser, psykoser, frigöringsfaser - och skäms ibland över sina naturliga och mänskliga känslor och uttrycken för dem. Jag kunde skylla mina ångestattacker på överkonsumtionen av kaffe, magkatarren på den äckliga skollunchen, skolket på den oengagerade pedagogiken... Idag kan de säga:"Jätteintressant det här med postmodernismen, men jag får panikångest av sniglar och snö och kan därför inte ta mig till skolan idag. Finns det något jag själv kan ta reda på via nätet?"

Man får väldigt sällan ett sunt "FUCK YOU!!" av en tonåring nowadays...

Som små bjällror

Det var konsert i metodistkyrkan i söndags. Vi var med och sjöng lite julsånger som gentjänst för att vi fick låna lokalen på den vackraste platsen i Visby för att visa upp skolan med konserter, cool utställning, gatupoesiuppläsning i megafon (!), försäljning av hembakt och allt möjligt.

Vi lärare sjöng, och sen sjöng E och M, två elever i tvåan och trean. Jag fick ett sjukt stark flashback tillbaka till sjuttiotalets Täby.
Då hade jag min högkyrkliga period; på med ylleklänningen och trava iväg till kyrkan för att få sjunga psalmer. Mor och far var ateister och sjuttis-sköna och blev därför minst sagt bekymrade när jag och syrran prudentligt spatserade iväg med psalmbok och fin-skorna på. Psalmer! Man kan dem, även om man aldrig hört dem. De följer ett mönster och om man är snabb att höra varthän det bär kan man lura bänkgrannen att man aldrig gjort annat än att sjunga Herran i höjden och Halleluja. Det är därför allsångspsalmer blir lite släpiga; alla väntar liksom in nästa strof för att veta hur fortsättningen ska låta.

När E och M sjöng sina spröda koralpsalmer med sina tonårssopranstämmor lät de som små bjällror. Lite svaga men söta.
Jag fick skärpa mig. Jag höll på att börja snorgrina.
Och så flashback till julavslutningen 1979. Då var jag också en plingande soprantjej som darrig och nervös sjöng min lilla sång. O come all ye faithful.

A, och sen blev jag "Jesus-marxist". Och sen allmänt andligt intresserad. Pappa sökte sig till shamankulturer i femtioårsåldern och fann sitt totemdjur under en trum-meditation, by the way. Så kan det gå.