Blessed are the Meak

Marisha & Martina

Läser Martina Lowdens "Allt", har också läst Marisha Pessl´s "Special Topics in Calamity Physics" på både svenska och engelska och förundras över dessa överbegåvade wunderkinder, men också över mina elever på gymnasiet.

Deras allmänbildningsnivå är så långt, långt bortom min vid samma ålder. Visst läste vi litteraur, dagstidningar, löste söndagskrysset i DN, konsumerade kultur och gick i demonstrationståg - men dessa ungdomar har större tillgång på...allt. Kunskapsbegreppet är statt i förvandling, och en sak är säker - det blir aldrig igen vad det varit.

De har internet när vi hade tidningar och pamfletter. De har fler källor och är bättre på analys än vad jag var.

Jag var så LOST! Jag kommer knappt ihåg mina senare tonår. Det jag ändå kan återge i detalj är allt som hade med hjärta och smärta att göra. Men jag förstod inget och var en skitrisig strateg. Liksom Martina och Blue i ovan nämnda böcker, levde jag genom fiktionen och använde den som matris att ställa min verklighet emot. Men ibland hamnade jag i situationer som jag skulle kunnat känna mig cool och vild i - men jag förstod ingenting och fick bara en halvt psykotisk skräck-känsla av att aldrig mer komma hem.

Paris 1984. Ah. Utan pengar, värdighet eller självförtroende i Paris i tre veckor. Första besöket i en stad större än Stockholm - och FF! Pengarna tog slut, jag blev osams med bästisen, träffade nya bästisar, besökte ateljéer i Montmartre, sjöng för mat utanför varuhus, tecknade (ett) porträtt utanför Centre de Pompidou, hängde med farlig rocksnubbe - värsta upplägget för sköna upplevelser för en "bohemisk" nittonåring!? Det borde vara så rätt! Men det kvarvarande minnet av upplevelsen består av rädsla och vilsenhet. Jag gick på en bro över Seine en varm vårdag, iförd högklackade stövlar, rosa shorts, Ray-Ban-brillor, spetslinne, överdimensionerad kavaj och kaptensmössa, på väg hem från...?. Jag svettades och hade ångest. Jag var så ofattbart vilsen. När jag såg på mig utifrån visste jag inte vad jag såg; var det cool, vilt, häftigt, farligt, spännande eller patetiskt, obehärskat, oförmöget, självdestruktivt?

Jösses jävlar, vad jag inte vill tillbaka till den delen av mitt liv.

Och oj, vad jag ser många vilsna tonåringar omkring mig med samma matris i handen, letande efter förhållningssätt. Vilken ömhet jag känner för dem! Skillnaden är att jag väldigt länge kunde leva i någon slags limbo utan hjälp, analys, rådgivning eller kunskap om utvecklingspsykologiska skeenden, medan de kan ge olika alternativa förklaringsmodeller till sina upplevelser och handlingar MEDAN de upplever och handlar! De VET om de har neuroser, diagnoser, psykoser, frigöringsfaser - och skäms ibland över sina naturliga och mänskliga känslor och uttrycken för dem. Jag kunde skylla mina ångestattacker på överkonsumtionen av kaffe, magkatarren på den äckliga skollunchen, skolket på den oengagerade pedagogiken... Idag kan de säga:"Jätteintressant det här med postmodernismen, men jag får panikångest av sniglar och snö och kan därför inte ta mig till skolan idag. Finns det något jag själv kan ta reda på via nätet?"

Man får väldigt sällan ett sunt "FUCK YOU!!" av en tonåring nowadays...