Blessed are the Meak

Marisha & Martina

Läser Martina Lowdens "Allt", har också läst Marisha Pessl´s "Special Topics in Calamity Physics" på både svenska och engelska och förundras över dessa överbegåvade wunderkinder, men också över mina elever på gymnasiet.

Deras allmänbildningsnivå är så långt, långt bortom min vid samma ålder. Visst läste vi litteraur, dagstidningar, löste söndagskrysset i DN, konsumerade kultur och gick i demonstrationståg - men dessa ungdomar har större tillgång på...allt. Kunskapsbegreppet är statt i förvandling, och en sak är säker - det blir aldrig igen vad det varit.

De har internet när vi hade tidningar och pamfletter. De har fler källor och är bättre på analys än vad jag var.

Jag var så LOST! Jag kommer knappt ihåg mina senare tonår. Det jag ändå kan återge i detalj är allt som hade med hjärta och smärta att göra. Men jag förstod inget och var en skitrisig strateg. Liksom Martina och Blue i ovan nämnda böcker, levde jag genom fiktionen och använde den som matris att ställa min verklighet emot. Men ibland hamnade jag i situationer som jag skulle kunnat känna mig cool och vild i - men jag förstod ingenting och fick bara en halvt psykotisk skräck-känsla av att aldrig mer komma hem.

Paris 1984. Ah. Utan pengar, värdighet eller självförtroende i Paris i tre veckor. Första besöket i en stad större än Stockholm - och FF! Pengarna tog slut, jag blev osams med bästisen, träffade nya bästisar, besökte ateljéer i Montmartre, sjöng för mat utanför varuhus, tecknade (ett) porträtt utanför Centre de Pompidou, hängde med farlig rocksnubbe - värsta upplägget för sköna upplevelser för en "bohemisk" nittonåring!? Det borde vara så rätt! Men det kvarvarande minnet av upplevelsen består av rädsla och vilsenhet. Jag gick på en bro över Seine en varm vårdag, iförd högklackade stövlar, rosa shorts, Ray-Ban-brillor, spetslinne, överdimensionerad kavaj och kaptensmössa, på väg hem från...?. Jag svettades och hade ångest. Jag var så ofattbart vilsen. När jag såg på mig utifrån visste jag inte vad jag såg; var det cool, vilt, häftigt, farligt, spännande eller patetiskt, obehärskat, oförmöget, självdestruktivt?

Jösses jävlar, vad jag inte vill tillbaka till den delen av mitt liv.

Och oj, vad jag ser många vilsna tonåringar omkring mig med samma matris i handen, letande efter förhållningssätt. Vilken ömhet jag känner för dem! Skillnaden är att jag väldigt länge kunde leva i någon slags limbo utan hjälp, analys, rådgivning eller kunskap om utvecklingspsykologiska skeenden, medan de kan ge olika alternativa förklaringsmodeller till sina upplevelser och handlingar MEDAN de upplever och handlar! De VET om de har neuroser, diagnoser, psykoser, frigöringsfaser - och skäms ibland över sina naturliga och mänskliga känslor och uttrycken för dem. Jag kunde skylla mina ångestattacker på överkonsumtionen av kaffe, magkatarren på den äckliga skollunchen, skolket på den oengagerade pedagogiken... Idag kan de säga:"Jätteintressant det här med postmodernismen, men jag får panikångest av sniglar och snö och kan därför inte ta mig till skolan idag. Finns det något jag själv kan ta reda på via nätet?"

Man får väldigt sällan ett sunt "FUCK YOU!!" av en tonåring nowadays...

Som små bjällror

Det var konsert i metodistkyrkan i söndags. Vi var med och sjöng lite julsånger som gentjänst för att vi fick låna lokalen på den vackraste platsen i Visby för att visa upp skolan med konserter, cool utställning, gatupoesiuppläsning i megafon (!), försäljning av hembakt och allt möjligt.

Vi lärare sjöng, och sen sjöng E och M, två elever i tvåan och trean. Jag fick ett sjukt stark flashback tillbaka till sjuttiotalets Täby.
Då hade jag min högkyrkliga period; på med ylleklänningen och trava iväg till kyrkan för att få sjunga psalmer. Mor och far var ateister och sjuttis-sköna och blev därför minst sagt bekymrade när jag och syrran prudentligt spatserade iväg med psalmbok och fin-skorna på. Psalmer! Man kan dem, även om man aldrig hört dem. De följer ett mönster och om man är snabb att höra varthän det bär kan man lura bänkgrannen att man aldrig gjort annat än att sjunga Herran i höjden och Halleluja. Det är därför allsångspsalmer blir lite släpiga; alla väntar liksom in nästa strof för att veta hur fortsättningen ska låta.

När E och M sjöng sina spröda koralpsalmer med sina tonårssopranstämmor lät de som små bjällror. Lite svaga men söta.
Jag fick skärpa mig. Jag höll på att börja snorgrina.
Och så flashback till julavslutningen 1979. Då var jag också en plingande soprantjej som darrig och nervös sjöng min lilla sång. O come all ye faithful.

A, och sen blev jag "Jesus-marxist". Och sen allmänt andligt intresserad. Pappa sökte sig till shamankulturer i femtioårsåldern och fann sitt totemdjur under en trum-meditation, by the way. Så kan det gå.

Gorillaz Room Tiles

Jag har blivit besatt av online-spelet Gorillaz Room Tiles. Det är inget konstigt spel alls; klicka på två eller fler likmönstrade brickor för att få bort dem. Saken är den att det döljer sig flera lager brickor under; ibland två, ibland tre - så nya kombinationer uppstår. Min besatthet måste bero på att jag tycker det är likt livet just nu; precis när jag löst ett problem, uppstår ett nytt. Jag tror, på allvar, att man med hjälp av dataspel kan träna hjärnan på att lösa olika typer av problem. Krixa-spel var bara början.

Hus och storm

Jo, visst är det jättemysigt att ha ett eget hus med braskamin, bastu och glasveranda! Det är inte alla förunnat, det vet jag. Men när man har ett blir man också nojig - det kommer liksom i samma paket. Pengar och tid, säger jag bara. Har man ett hus har man ALDRIG tillräckligt med pengar och tid! Bastubad kostar mig en hundring p g a jättegammalt aggregat; det är alltså billigare att åka till Hemses badhus och betala för att basta där...

Så istället för att bara softa till det i stormvarningstider - med stearinljus, sprakande kaminbrasa och filtar i soffan - så kollar jag SMHI:s hemsida en gång i timmen: Vilken rutt tänker stormen ta? Kanske missar den Klintehamn? Om den kommer, vilken del av huset kan lossna? Håller fönstren?

Sist det var storm, lossnade tjärpappstaket på ett förrådshus längre ner på gatan. Alla i kvarteret plockade pappbitar långt in på hösten... Och min grill slungades ut på gräsmattan och slets sönder i smådelar.

Gotland är dramatiskt under vinterhalvåret!

Bilden är från en storm i februari då Karlsöbåten åkte hundra meter på kajen innan den trillade i!

Lätt Autistiska Särintressen

LAS

Såg turnéns sista föreställning igår, i Almedalens bibliotek i Visby.

Intressant, det där med att det finns så mycket man går miste om, var man än bor. Den här föreställningen hade jag missat om det inte vore för att jag är jobbarkompis med Kalle Haglunds storebror Herman - också en ordkonstnär på sitt vis. Så: krångla sig fram med Gotlands busskommunikationer, bli hämtad vid station av grannkompisar, skjutsad till bibblan, och så bänka sig i en inglasad aula. Förbandet består av två tjejer som sjunger sprött till tramporgel och ukulele. Sånt är svårt för oss i Generation X att ta till oss. Texterna handlade om svalor och stjärnor. Jag lyssnade och fastnade med blicken i grannbyggnadens likaså inglasade aula där de hade en dörr till ett rum vari ljuset ändrade färg genom spektrats alla färger. Jag började glida in i ett hypnotiskt tillstånd, eller rättare sagt - min pretto-radar gick igång och slog av mitt psyke.

Sen kom Kalle in på scenen och såg till att jag inte flöt bort igen. Öppningen bestod av att han mimade osäkert till Verdi (ryckte överkänsligt till vid varje pukslag och trumpetfanfar), blev ledsen och självömkande, sa att de inte kommit längre i föreställningen och så ja... han gick av scenen och var borta i flera minuter, kändes det som. Folk började fnissa och undra. Men ja - han kom tillbaka och körde en show med "interdisciplinära" uttryck; sång, techno, , ordkonst, fridans, koreograferad & otippad dans, satirisk instruktionsfilm om demokrati och post-postmodernism (i vilken Generation X fick sig en skopa), mim, slapstick, poesi, existensiella och andliga betraktelser, dialekthumor... Jag var besviken för att de 1,5 timmarna gick så fort.

Typiskt att det var den sista föreställningen, annars hade jag tvingat er alla att gå och se den! Hoppas ni redan har. Ni som bor på fastlandet. Hade också velat tvångsvisa den för mina elever.

Kolla in hans myspace-sida:

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=79111786

Lyssna gärna på låtsasengelska-låten "Soker mani todeo"!!

Ylles efterträdare, förresten

...Även kallade "Puffarna" - syskonparet Tigris och Elsa. De är heliga birmakatter och är som små väsen från mumindalen. De är jättebra på att springa i åttor runt ens fötter, sitta på axlarna, sno mat från köksbänken, väcka oss vid fyra på morgnarna och att gosa. De bajsar i en rad ute på gräsmattan av någon anledning. Bygger de en egen mur, korv för korv? Man vet inte.

På bilden syns Elsa

Ettårsjubileum!

Det var då värst vad lätt det var att lägga ner sitt bloggande när man fann Ansiktsboken!
Nu var det dags att komma igång igen. Det sägs att man måste ha en tydlig profil om man vill ha många läsare - men jag är totalt befriad från Blondinbella-ambitioner.
Jag gör som jag behagar.
Hah!