Som små bjällror

Det var konsert i metodistkyrkan i söndags. Vi var med och sjöng lite julsånger som gentjänst för att vi fick låna lokalen på den vackraste platsen i Visby för att visa upp skolan med konserter, cool utställning, gatupoesiuppläsning i megafon (!), försäljning av hembakt och allt möjligt.

Vi lärare sjöng, och sen sjöng E och M, två elever i tvåan och trean. Jag fick ett sjukt stark flashback tillbaka till sjuttiotalets Täby.
Då hade jag min högkyrkliga period; på med ylleklänningen och trava iväg till kyrkan för att få sjunga psalmer. Mor och far var ateister och sjuttis-sköna och blev därför minst sagt bekymrade när jag och syrran prudentligt spatserade iväg med psalmbok och fin-skorna på. Psalmer! Man kan dem, även om man aldrig hört dem. De följer ett mönster och om man är snabb att höra varthän det bär kan man lura bänkgrannen att man aldrig gjort annat än att sjunga Herran i höjden och Halleluja. Det är därför allsångspsalmer blir lite släpiga; alla väntar liksom in nästa strof för att veta hur fortsättningen ska låta.

När E och M sjöng sina spröda koralpsalmer med sina tonårssopranstämmor lät de som små bjällror. Lite svaga men söta.
Jag fick skärpa mig. Jag höll på att börja snorgrina.
Och så flashback till julavslutningen 1979. Då var jag också en plingande soprantjej som darrig och nervös sjöng min lilla sång. O come all ye faithful.

A, och sen blev jag "Jesus-marxist". Och sen allmänt andligt intresserad. Pappa sökte sig till shamankulturer i femtioårsåldern och fann sitt totemdjur under en trum-meditation, by the way. Så kan det gå.

Gorillaz Room Tiles

Jag har blivit besatt av online-spelet Gorillaz Room Tiles. Det är inget konstigt spel alls; klicka på två eller fler likmönstrade brickor för att få bort dem. Saken är den att det döljer sig flera lager brickor under; ibland två, ibland tre - så nya kombinationer uppstår. Min besatthet måste bero på att jag tycker det är likt livet just nu; precis när jag löst ett problem, uppstår ett nytt. Jag tror, på allvar, att man med hjälp av dataspel kan träna hjärnan på att lösa olika typer av problem. Krixa-spel var bara början.

Hus och storm

Jo, visst är det jättemysigt att ha ett eget hus med braskamin, bastu och glasveranda! Det är inte alla förunnat, det vet jag. Men när man har ett blir man också nojig - det kommer liksom i samma paket. Pengar och tid, säger jag bara. Har man ett hus har man ALDRIG tillräckligt med pengar och tid! Bastubad kostar mig en hundring p g a jättegammalt aggregat; det är alltså billigare att åka till Hemses badhus och betala för att basta där...

Så istället för att bara softa till det i stormvarningstider - med stearinljus, sprakande kaminbrasa och filtar i soffan - så kollar jag SMHI:s hemsida en gång i timmen: Vilken rutt tänker stormen ta? Kanske missar den Klintehamn? Om den kommer, vilken del av huset kan lossna? Håller fönstren?

Sist det var storm, lossnade tjärpappstaket på ett förrådshus längre ner på gatan. Alla i kvarteret plockade pappbitar långt in på hösten... Och min grill slungades ut på gräsmattan och slets sönder i smådelar.

Gotland är dramatiskt under vinterhalvåret!

Bilden är från en storm i februari då Karlsöbåten åkte hundra meter på kajen innan den trillade i!

Lätt Autistiska Särintressen

LAS

Såg turnéns sista föreställning igår, i Almedalens bibliotek i Visby.

Intressant, det där med att det finns så mycket man går miste om, var man än bor. Den här föreställningen hade jag missat om det inte vore för att jag är jobbarkompis med Kalle Haglunds storebror Herman - också en ordkonstnär på sitt vis. Så: krångla sig fram med Gotlands busskommunikationer, bli hämtad vid station av grannkompisar, skjutsad till bibblan, och så bänka sig i en inglasad aula. Förbandet består av två tjejer som sjunger sprött till tramporgel och ukulele. Sånt är svårt för oss i Generation X att ta till oss. Texterna handlade om svalor och stjärnor. Jag lyssnade och fastnade med blicken i grannbyggnadens likaså inglasade aula där de hade en dörr till ett rum vari ljuset ändrade färg genom spektrats alla färger. Jag började glida in i ett hypnotiskt tillstånd, eller rättare sagt - min pretto-radar gick igång och slog av mitt psyke.

Sen kom Kalle in på scenen och såg till att jag inte flöt bort igen. Öppningen bestod av att han mimade osäkert till Verdi (ryckte överkänsligt till vid varje pukslag och trumpetfanfar), blev ledsen och självömkande, sa att de inte kommit längre i föreställningen och så ja... han gick av scenen och var borta i flera minuter, kändes det som. Folk började fnissa och undra. Men ja - han kom tillbaka och körde en show med "interdisciplinära" uttryck; sång, techno, , ordkonst, fridans, koreograferad & otippad dans, satirisk instruktionsfilm om demokrati och post-postmodernism (i vilken Generation X fick sig en skopa), mim, slapstick, poesi, existensiella och andliga betraktelser, dialekthumor... Jag var besviken för att de 1,5 timmarna gick så fort.

Typiskt att det var den sista föreställningen, annars hade jag tvingat er alla att gå och se den! Hoppas ni redan har. Ni som bor på fastlandet. Hade också velat tvångsvisa den för mina elever.

Kolla in hans myspace-sida:

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=79111786

Lyssna gärna på låtsasengelska-låten "Soker mani todeo"!!

Ylles efterträdare, förresten

...Även kallade "Puffarna" - syskonparet Tigris och Elsa. De är heliga birmakatter och är som små väsen från mumindalen. De är jättebra på att springa i åttor runt ens fötter, sitta på axlarna, sno mat från köksbänken, väcka oss vid fyra på morgnarna och att gosa. De bajsar i en rad ute på gräsmattan av någon anledning. Bygger de en egen mur, korv för korv? Man vet inte.

På bilden syns Elsa

Ettårsjubileum!

Det var då värst vad lätt det var att lägga ner sitt bloggande när man fann Ansiktsboken!
Nu var det dags att komma igång igen. Det sägs att man måste ha en tydlig profil om man vill ha många läsare - men jag är totalt befriad från Blondinbella-ambitioner.
Jag gör som jag behagar.
Hah!

Fejsbook schmejsbook

Man bläddrar febrilt bland sidor, applications, ikoner, man hamnar i konstiga quiz:ar och personlighetstest (man blir Charlotte York och Jennifer Aniston! Man visar sig vara ett präkto!), man ser att en bekant har lämnat ett meddelande till en annan bekant, och att nån annan har blivit kompis med nån man aldrig hört talas om; det är pladdrigt, ytligt, liksom bubbligt och man blir satans PETAD hela tiden, man petar tillbaka, och så går det runt... Och jag. Kan. Inte. Sluta. Gå. in där hela tiden! Chefen, jag erkänner mig skyldig till fejsande på arbetstid - jag kan superpeta på dig, och skriva på din supervägg att vi behöver ha ett viktigt möte.
Över hälften av mina facebook-kompisar finns inom en radie av 200 meter på jobbet. En av dem som sitter tre rum bort brukar jag skype-chatta med. Det är dekadent, hi-tech, science-fiction, sexigt, sinnessvagt, helt onödigt och skitkul.

Ok, måste... bara kolla... en grej.